Knasindie

Åh, jag ångrar så bittert att jag gick och såg I’m from Barcelona uppträda. Det är ett tag sen nu men jag blir fortfarande sur när jag tänker på det. Liveupplevelsen gjorde verkligen ner allt jag gillade med musiken och det blev bara skäggprogg/knasindie av alltihopa. Och jag ville bara spy av all äcklig la-la-la-levnadsglädje som trycktes ner i halsen på mig. Vissa av dom sköna killarna i den sköna härliga storfamiljen hade så där knasigt secondhand-slipsen utanpå t-shirten och svettband i håret (slips utanpå t-shirt! va?! jag trodde att det var dödsstraff på det!) och vissa andra sköna killar var så där härligt galna, gick bananas, lirade gura nere på knäna och gjorde armhävningar på scenen (armhävningar på scenen! va?! jag trodde att det var dödsstraff på det!) Allt var upprymt! Glatt! Knasigt! Gud, I hate spex.

Också kan man ju fråga sig varför jag inte bara kan låta dom ha sin helhärliga storgemenskap och livsglädje för sig själva alternativt känna mig likgiltig inför den? Varför stör jag mig så vansinnigt? Men fan ta musiken på allvar! Det är inte esteternas våravslutning!! Dessutom blir jag så irriterad när jag tänker på att man faktiskt kan göra livsbejakande musik på mer tilltalande sätt, utan att hamna i lallande lekistextämnen om att bygga trädkojor på sommarlovet. Men allra äckligast var ju hippievibbarna när skägget börja snackaom att lösa upp gränserna mellan scen/publik... Menåå, flytta hem till sextiotalet!

/Stiffa tråktanten