Fit for fitness

Vecka 43/2006 är veckan som kommer gå till historien som den vecka Anna gymmade veckans alla dagar utom en. Visst serru. Men jag undrar när det är tänkt att man ska börja märka skillnaden. Jag vill att det slappa ska stramas upp direkt på löpbandet. Tycker åtminstone att man borde se några små fitnesstecken ganska snart om man som jag går direkt från att inte träna alls till att chockgymma kroppen. Men herre vad svag jag är. I en av maskinerna pressade jag 1kg. Seriöst. Ett ynka litet fjuttigt kilo! Jag tänkte att det nog är bra att mjukstarta om man som jag är otränad och ställde först in vikten på 10kg, vilket jag tyckte lät ganska rimligt. Jag hoppas och tror att maskinen ljög (det kändes som 10 minst) och jag hoppas verkligen att ingen stark karl såg mig när jag tappade av kilo efter kilo. Känner mig fortfarande oerhört obekväm i gymmiljö och jag är så nervös att jag ska sätta mig åt fel håll när jag ska testa en ny maskin eller göra något fel. Idag var jag modig nog att på aerobics med bräda, step up som det kallas. Just det passet jag gick kallades även “basic”. Trots detta kände jag mig ändå ganska bortkommen och schabblade bort mig redan i början av stegkombinationerna. Det var inte det att stegen var jättetrixiga eller så men man skulle sätta ihop det med armrörelser som inte alls hörde ihop med det man gjorde med benen och som kändes helt onaturliga, kroppen stretade automatiskt emot som att den försökte säga att det här var den inte gjord för. Tror jag återgår till löpbandet. Men jag måste genast skaffa acceptabla gymnastikbyxor. Jag skäms varje gång. Äsch, tänker ni kanske, på gymmet får man väl se ut som man vill? Men jag har alltså sk “jazzbyxor”, lätt utsvängt ben. moderna typ -93.

I morse hade det blivit vintertid. Jag klev upp innan halv åtta, en söndag! När gick jag upp halv åtta en söndag senast? Först kändes det helt värdo att få en extra timme på en helg som jag ändå bara väntat på ska ta slut. Trots det klev söndag oväntat in som helgens bästa dag. Promenad i kyla till Holmens, pärlemorcigg, god mat, gymma fett, snabb öl. I morgon är det i alla fall äntligen måndag. Mannen kommer hem!

I natt drömde jag att jag var gravid och det här hemska hände men precis som alla andra som pratar om graviditeter sa läkaren att allt bara är helt natuurligt och att den fantastiska kvinnokroppen sköter allt det den är skapt för så fint och bra. Dumheter. 1 av150 låter inte alls särskilt betryggande tycker jag. Jag vill ha astronomiska siffror för att fatta att det faktiskt inte behöver hända just mig. Jag är beredd på allt hemskt. Fast man kanske inte ska utgå från det värsta och jag borde kanske inte ha bookmarkat det där bildspelet på livmoderscystor som legat i min dator över ett år nu. Mår illa. Måste radera nu. Ventilerade lite livmodersångest i chat med Annika ikväll som så snällt styrde över det på igenkloggade porer. Det känns så mycket mer hanterbart och kontrollerbart. Men ändå, kloggande porer. Hu, det känns som ett outtömligt problem (bokstavligen). Nu ska jag mardrömma om milier.