Skämmes!

Haverikommissionen sammanträder. Vad var det som gick fel när jag lät 10 veckor passera utan att lyckas prestera någonting i närheten av en uppsats, eller någonting i närheten av en början på en uppsats. Alla säger: -Du har nog kommit längre i ditt arbete än vad du tror. Också säger dom den där med att man skulle ha halva jobbet gjort även om man inte kommit igång med själva skrivandet än men jag och skammen säger NÄE, och vet precis hur långt in tummen suttit i latröven. Såhär i efterhand kan jag väl bara konstatera att de där veckorna var en jävligt röten period och att allt det rötna, med all denna oändliga oschemalagda tid, fick utrymme att ta så stort utrymme. Samtidigt växte en töntig uppsats sig till ett monster. Total ångest. Jag ska byta ämne nu.

Något annat som kanske fick lite för mycket utrymme var sfu-flykterna. Jag har fortfarande inte fyllt tomrummet efter sfu med något. Har inte hittat någon värdig efterträdare. Sista säsongen var så jävla sorglig och jobbig och nu när folk runt omkring mig följer de sista avsnitten river det upp lite känslor i mig. Jag sitter och remenissar lite och är fortfarande helt övertygad om att jag aldrig kommer hitta någon annan serie som kan ge mig vad sfu gav mig. Känner mig så spetisk till alla nya serieförslag och hittills är det bara south park som underhåller mina tidsfördriv, man får sig sina skratt men det engagerar väl knappast.

Efter sfu blev Martin lite besatt av att hitta något nytt på en gång, han hattade runt på en massa 0101:or och försökte introducera nyheter som exempelvis Dexter och Hereos, för att sedan i sin ensamhet övergå till att harva på med gamla segdragna tråkiga evighetsmaskiner som Lost och Prison Break tillsammans med ipoden i sängen.

Jag tänker mig att det är såhär det kommer bli om det tar slut mellan mig och Martin. Jag sitter hemma med TOMRUMMET och stirrar in i väggen utan att fatta hur jag ska kunna gå vidare medan Martin horar runt mellan olika onenightstands. Fast nu tappade jag liknelsen lite. Vad symboliserar Lost? Är det det sorgliga exet som vägrar släppa taget säsong efter säsong, som man alltid kan ta till fast man egentligen vet att man lessnat. Äh, det där höll inte riktigt heller men det låter fan deppigt.