Bästa killen!

På min namnsdag överraskade Martin mig med biljetter till Antony and the Johnsons. Så snällt och bra. Martin är jävligt generös men i detta fall altruismen personifierad. Jag trodde först att jag skulle få gå ensam då Martin verkligen hatar Antony aka “den där killen med konstig och jobbig röst”. Det är ju sjukt att stackarn slantat upp så mycket pengar för att utsätta sig för detta men jag hoppas fortfarande på att han till slut blir omvänd. Jag blev i alla fall så glad att vi ska gå tillsammans och särskilt glad eftersom en kille i min klass lurat mig att alla biljetter sedan länge var slutsålda.

Eftersom Martin spottar och svär varje gång jag sätter på ”I am a bird now” så har det blivit en perfekt ensam hemma-platta, fri att ohämmat lipa/sjunga operafalsett till. Det är så vackra melodier och pompösa arrangemang, det dryper ju tårar från nästan varje ton, men utan att det blir känslomässigt blaj. Och tack och lov för att det faktiskt finns något som är ”queer” och bra på riktigt istället för allt tröttsamt After Dark-bögtransigt och tramsigt. Nu minns jag Amsterdam förra sommaren då jag råkade hamna på Pridefestivalkonsert med Hollands motsvarighet. Dom sjöng samma covers och såg exakt likadana ut. Boring.