Ensamhushållet

Bortsett från att det finns vissa som bestämt sig för att göra livet lite extra svårt för mig just nu (sgs, telia, tele2, tjyvar, länsförsäkringar och csn) så är jag hemskt glad. Om några timmar sitter M på tåget på väg till mig och min helg skimrar i rosa. Jag är så töntig men jag erkänner, jag är faktiskt en sucker för romantik. Jag vet bara inte hur man gör för att få mitt livs novell-drömmarna att passa ihop med verkligheten. Antagligen kommer jag vara förkyld och trött när jag kommer hem efter föreläsningen för att laga romantisk middag, förbanna äckelköket och börja svettas när det är tänkt att jag ska vara söt som en nyutsprungen ros. Och Martin kommer vara ännu tröttare efter arbetsdag och tågresa. Äsch, det ska bli fint att få träffas igen och jag har längtat så mycket. Saknaden är bra. Den gör en påmind om vad man har och att det man har är bra. Men jag blir så arg på Martin. Han vägrar erkänna att han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Och jag är så patetisk att jag tar till billiga trick som att försöka få honom att tro på att det finns killar som stöter på mig när jag går ut. Inte särskilt trovärdigt. Jävla skit att han ska vara så självständig.

Särbolivet är sådär. Själva inflytten var ju ett trauma i sig men det går faktiskt ganska bra att bo ensam. Bättre än jag trodde. Jag som var så livrädd för ensamheten tycker faktiskt att det är ganska gött att få sköta sig själv och göra lite som man vill utan att någon annan ska tjafsa och lägga sig i. Framförallt är det skönt att slippa vardagstjatet om vems tur det egentligen var att tvätta/städa/betala räkningar och få längta lite efter varanandra istället för att nöta och gnälla. Och sen bara göra roliga saker när man får träffas. Men det är tomt. Till alla i götet som är sugna på Mörnahäng denna helg vill jag bara säga att han är paxad hela fredagkväll! Och ganska stora delar av lördagen och söndagen också för den delen.

Nu ska jag på seminarium om kulturmiljöarbetet inom den fysiska planeringen. Tråkigt tänker ni kanske men om tre år har jag köpt mig en powersuit, sitter i någon viktig styrelse på stadsbyggnadskontoret och bestämmer hur detaljplanen för din stadsdel ska se ut. Byebye.