Ett försvarstal eller Det var ju inte meningen att framstå som dryg. Bara blyg.

Jag figurerar i en djungeltrummeartikel. Förmodligen ger min person ett ganska dåligt intryck på läsaren. Tyvärr. Men så här var det: till att börja med var jag väldigt missnöjd med spelningen, och inte gick det att bara försöka glömma eländet heller då allt hade förevigats av p3-live (börjar bli riktigt trött på alla ljudtekniker-rävar som plötsligt verkar stå helt handfallna när det kommer till att micka upp en tvärflöjt. Jag hörs inte ut och ännu mindre mig själv i medhörningen så där får man stå och gissa sig till vad man håller på med vilket gör att man blir ännu mer osäker än vad man redan är) så efter konserten ville jag bara ligga och sura i tältet och sen bli redigt full på billig skumpa. Djungeltrummans utsände reporter var på plats efter konserten och när hon frågade om det var okej att ställa lite frågor svarade alla javisst, självklart och kul! för att sedan gå och emotta groupiesjubel, skriva p3-kontrakt och rädda instrument undan regnet.

Efter att ha försökt få lite uppmärksamhet och kontakt med bandet utan större resultat vänder hon sig till mig för att ställa frågan -Hur känns det att vara ensam tjej i bandet? Eftersom jag aldrig erkänt mig själv som en i bandet på riktigt har jag inte heller känt att det är min uppgift att föra Vapnets talan och svarar blygsamt ursäktade att -Äsch, min insats är ganska marginell... för att sedan snabbt kunna smita därifrån. Jag skulle visserligen kunna säga en hel del om hur det är att vara ensam tjej i Vapnet och särskilt hur det är att spela ett jävla mesinstrument och inte ens kunna göra det bra men det hade jag verkligen ingen lust med där och då så istället för att i alla fall ge tjejen ett trevligt bemötande gick jag därifrån med förhoppning om att slippa omnämnas i skrift. Nu framstår jag som en jävla dryg jävel. Dumma sura Anna.

Roligast i artikeln, som jag minns den för nu hittar jag den inte på hemsidan, är beskrivningen av hur fjortisfansen står i Hanets kramkö. Sån fick inte jag. Däremot blev jag tillkallad av en göteborgskille som ville flasha sin diamantnyckelring. Kanske var det tänkt att jag skulle bli impad, jag vet inte. Vad han nu hade med Service att göra (om han nu hade något med Service att göra) vet jag inte och jag orkade inte bry mig om att fråga heller. Roligast var i alla fall att han stod och skulle förklara för mig vad Service var genom att presentera artister som Jens Lekman och TTA...