Anna minns

Är hemma hos mamma och pappa i Brunflo och hittar följande gamla grejer som av olika anledningar sparats i skrivbordslådorna. Här kommer Anna minns i någotsånär kronologisk ordning:


Lergrisen jag fick av Kristian i 2:an. Han hade chansen på mig några dagar tills jag gjorde slut av bästislojala skäl då Hanna också var kär i honom. Av detta lärde jag mig att aldrig utgöra något slags hot mot henne. I fortsättningen hejade jag mest på hennes killsvärmerier och uppvisade så där lagom intresse själv för att inte verka onormal (vilket ju var det absolut värsta man kunde vara). Men något fel var det ju tydligen på mig enligt henne för en gång när vi gick i 5:an eller 6:an sa hon "-Meh, du är ju fan helt jävla asexuell!" Kanske visade jag inte tillräckligt stort intresse för det motsatta könet och jag var ju aldrig var i hop med nån kille (det hette inte chansen längre). Jag visste ju redan då att jag var en tönt som aldrig någonsin någon kille skulle vilja ha men det där med asexuell högg i hjärtat. Så stört. Klart som fan att jag var asexuell! Jag var ju ett barn! För övrigt blev jag könsmogen 2002.

Lösögonfransar från min korta jazzdanskarriär på Wendlas. Till den årliga Vårshowen syddes det upp kläder i glansiga tyger och alla tjejer skulle ha lösögonfransar bestämde vår dansfröken (alltid någon snygg och tuff gymnasietjej som man avgudade) och om vi aldrig hade använt lösögonfransar tidigare i våra 12-13-åriga små liv kunde vi ju alltid be våra mammor om hjälp. Jag minns inte hur jag lyckades med företaget men jag har otroligt svårt att föreställa mig att min mamma skulle kunnat ha varit behjälplig i detta sammanhang.

Högstadiepersonerna

7:an - Jag följer slaviskt Kastalskolemodet dvs polotröjan under norsktröjan alt. Championhood. Jag ägde ju varken eller så jag smyglånade alltid ur min storasysters garderob men helt rätt var man ju aldrig eftersom polon inte hade peak-broderiet framtill. Skönt att man aldrig mer kommer att vara 13 år.
8:an - Jag blir skiträdd för den där tjejen så jag vet inte riktigt vad jag ska säga om henne. Hålet i näsan togs i alla fall på Yran i ett tält i Badhusparken. Jag har även slopat polon och upptäckt grounge-lager-på-lager-skiten. Dr Martens såklart. Skönt att man aldrig mer kommer vara 14 år.

Hårsvallet som jag klippte av mig en fredagkväll i början av 8:an. Precis så här låg tofsen på toalocket när min mamma till sin stora förfäran hittade den. Vart jag var? Antagligen gåendes på stan, fram och tillbaka mellan filmstaden och torget eller ätandes ostfrallor i gamla kyrkan. Förutom att tofsen är äcklig i sig påminner den mig om en tid jag inte riktigt vill kännas vid, nämligen den då jag -ve och fasa- hennafärgade mitt hår.


Muckminne. Jag sparade det eftersom jag fick det på skolavslutningen av en klasskompis. När vi gick ut 9:an. Varför kallade man det muck när man slutade grundskolan förresten? Alla på kastal hade fula nedräkningspins i form av gula plastsolar som man för varje dag som gick den sista veckan bröt av en stråle på. Dom galnaste klasserna bestämde spexiga utklädningsteman den sista veckan som även präglades av vattenkrig. En klass körde Ronny och Ragge-tema för killar, tema hora för tjejer. (!?!) Ett annat minne: skurtrasan man fick ha under stjärten när man åkte rutchkanan ut från fönstret.

Obeskrivligt röd. Ett av alla hårfärgningsmedel som förstört mitt liv eftersom en av alla frisörer som förstört mitt liv fick för sig att bleka halva mitt lugghår i en stor triangel och sen kleta in den där clownnäseröda färgen som han sa kunde tvättas ur ”jätte lätt”, vilket såklart var en stor lögn. Den satt som berg. Semi-permanent, my ass! Jag såg ut som Ola Salo. Jag ville dö.
Den enda utvägen var att färga håret kolsvart. Då blev triangeln plommonlila. Jag vet inte vem jag såg ut som då men jag ville fortfarande dö.


Live Show utan mig Håh, dumma dumma Anna som var för feg för att våga hänga på den där snygga Brightontjejen som ritade fina flyers och spelade i ett tufft typ electroband och som var den första i hela England som var rolig och visade lite snällhet när hela min värld faktiskt höll på att rasa samman och jag var på god väg att bli tokig på riktigt. Gick aldrig iväg på konserten. Några år senare släpptes Power out. Argh!