Jag tänker på foster

Jag kände ju på mig redan från början att jag var gravid men jag försökte övertala mig själv att allt bara kanske var en inbillning. Blev ändå helt chockad av testet. I väntan på gyn-besöket har jag plågat mig själv genom att fostersurfa, dygnet runt mer eller mindre. Har kollat allt som finns om graviditet/abort och allt om fostrets utveckling här och här och här och här och massa andra sidor. För att inte tala om alla sjuka abortmotståndares sidor jag hängt på där dom lägger upp bilder/videoklipp på aborterade blodiga foster i olika delar (för sjuka och för vidriga för att jag ska kunna länka till). Helt fruktansvärt destruktivt beteende alltså och studentrummet har blivit till en hemsk hemsk ångesthåla.

Det finns inga tveksamheter i valet men det betyder ju inte att det är ett lätt beslut. Mycket jobbigare att gå igenom än vad jag kunnat föreställa mig. Mensen är än så länge bara en dryg vecka sen och det är ju så tidigt än. Jag försöker tänka att det bara är en anhopning celler, men det är ändå en sjukt avancerad klump celler och en klump celler som vet om den är tänkt att bli en pojk- eller flickbebis och som skulle kunna ha blivit min son eller dotter i slutet av sommaren. Jag vill dö när jag tänker på det. Imorgon ska allt sugas ut ur mig.

Tvekar inte och kommer inte att ångra mig men det är oundvikligt att tanken skenar. Jag slutar aldrig föreställa mig livet tillsammans med barnet och jag slutar aldrig fundera på vem det onda i magen skulle kunna ha blivit. Dåliga tankar: Att jag inte kan sluta tänka på Karin och David som valde att göra på ett annat sätt och som är fina föräldrar till finaste Anton. Men att begrava sig i dåligt samvete och dåliga tankar hjälper inte just nu. Jag känner att jag gör rätt (men när ska jag sluta vara så här lessen?).

Vad jag ska göra kommer jag få leva med och förmodligen aldrig glömma. En annan tanke jag inte kan släppa, och som är det absolut allra allra värsta och hemskaste jag kan tänka mig, är att jag inte skulle kunna få barn sen när vi vill ha. Jag vill frysa ner barnet och låta det komma om några år istället.

I alla fall så kändes allt så mycket bättre idag efter att ha varit på undersökningen. Alla var så snälla och sa att det kommer gå bra. Det bästa var att jag slapp argumentera varför jag valt abort, sitta där och “prata ut” eller känna mig dum och dömd för att olyckan över huvud taget hade hänt. Dessutom är det så otroligt skönt att veta att det är så tidigt och att jag fick komma så snabbt. Skulle inte stå ut med att vänta ens en vecka till. Skulle inte stå ut med tanken på att det är något som gror i min mage och på alla nya organ klumpen skulle hinna utveckla under tiden. Är lite lättad nu och känner mig inte ens särskilt nervös för imorgon. Vill ha det överstökat asap.

Läkaren sa att det knappt gick att se på ultraljudet och att det var så litet litet litet litet litet litet, bara som en liten liten liten liten liten liten prick. (Det bästa var att hon verkligen sa litet typ 10ggr, och då kändes det så bra.) Sen åt jag lunch med snäll-Ellen och provade kläder med guldknappar på Emmaus. Blev mycket gladare.

Och till den som fanns i min mage fast bara jättelite: Lova att komma tillbaka till mig sen, när jag är beredd och du efterlängtad. Jag har till exempel hittat världens bästa pappa.


Tills dess kommer jag ge så mycket mosterkärlek till den här killen som det bara går. Han är bäst! Det är inte klokt hur mycket jag tycker om knodden. Och min syster.