Sveriges framstjärt
I helgen när jag kollade på melodifestivalen som sändes från götet, Sveriges framsida, blev jag så jävla fånigt varm i kroppen och hemstadsmallig när dom visade spårvagnsbilder och sa på TV att Göteborg minsann var ”en väldig trevlig stad” på ett sätt som man nog bara kan bli om man kommer från en provinsiell småstad som uppmärksammas i riksmedia en gång vart tionde år. Det är konstigt att man blir sån när man som jag 1. bara bott i stan i två år 2. aldrig någonsin kommer kunna kalla mig/bli accepterad som göteborgare eftersom jag inte har fiskat räkor i sju generationer. Alla ordvitsar och göttmosande är fake. I'm a fake.
posted by anna | 8:29 em
2 Comments:
jag hade också velat se! särskillt efter att ha läst om sandra dahlbergs roliga besvikelse:
"Det finns ingen som kan trösta mig. Bara min vän hembränt. Nu ska jag supa mig dyngrak och hitta en ny väg att gå. Det blir ingen mer schlager. Jag ska skaffa bebisar och starta hundpensionat. Det är väl min enda framtid"
(i den här artikeln: http://www.expressen.se/expressen/jsp/polopoly.jsp?a=543716)
meh, jag trodde att hon gick vidare. men jag förstår ju mig inte på alla olika delfinaler och andra chanser. hennes bidrag var en lite rivig och läderkaxig mogen-stark-kvinna-låt med text om att man ska ta för sig (ref hade exakt samma melodi som oh mama can't you tell med lillie och sussie). min gissning är att nanne tackat nej.
Skicka en kommentar
<< Home