Manlig gemenskap

Jag zappade förbi slutet av kvällens avsnitt av Supernördarna och det var något av det mest rörande och känslosamt vackra jag sett på tv på länge. Det var varm gemenskap och helt ohämmat gråt när den första killen var tvungen att lämna gänget. Jag har inte följt supernördarna, bara sett vissa fragment. Hela programidén verkar ju bygga på att ett gäng missanpassade ”kärringar” ska lära sig hugga ved som riktiga män och att tittarna ska få garva åt deras tafatta försök att närma sig det motsatta könet - fullkomligt genomvidrigt. Men ikväll då när alla så jävla öppet och äkta visade sina känslor, grät och kramades och tog avsked av killen, även kallad musen, som var tvungen att åka hem lägger femman på den där jävla ironiska nile city-låten (från brandstationen) och bara förstör allt. Varför kunde dom inte ta den fina manliga gemenskapen/känslorna på allvar?