Everything but a number

Nu kickade åldersnojan in igen. Över en dag blev jag gammal och bitter och det är fan bittert att vara så här gammal och bitter vid blotta 26. De är dom glada ungdomsåren som fattas mig och jag blir skitprovocerad när levnadsglada ungdummar kommer för nära och påminner mig. Dom har rosiga kinder och framtiden för sig dom jävlarna. Till helgen åker jag på ungdomsfestival vilket liksom är upplagt för galopperande tantkomplex och ännu mera ångest.

Va fan gjorde jag av mina 16-22? Vilka rötna år det var. Jag borde ju inte få klaga för just nu har jag det ganska fint men ack, vad min förlorade ungdom gnager i mig. Och känslan av att allt är för sent. Man borde ha passat på och haft lite roligt medans man var ung men jag var alldeles för upptagen av att vara ett miffo som inte fattade hur mycket man missade när man gick runt och hatade allt och mest sig själv. Jag skulle vilja gå om gymnasiet i happy go lucky-versionen.

Jag ska försöka ta igen lite ungdom under sommarens road trips. Men det är så svårt. Tur att jag har kille så jag slipper pressen att ragga och hångla och ligga. Vi får se hur det blir med den festivaliska lössläpptheten och frukostbärsen. Nej, usch jag mår illa av tanken. Fan, jag har blivit så dålig på att supa och när fötterna sväller i bussen av den sjuka värmen kan jag bara tänka på åderbråck och andra tantrelaterade problem (ex. nackspärr om man kör med rutan nernevad). Ur bekvämlighetshänseende ser dock helgen lovande ut. Jag kommer slippa bo i tält och köa fem år för att få sköta hygienen.