Vapnet är laddat...

med så jävla mycket ångest. Jag känner mig mest som en stor bluff. Och jag har definitivt inte nerver för det här egentligen men jag tror att det börjar kännas lite lite bättre nu. Och det går lite lite sämre med självmobbningen. Hittills har scenframträdandena mest inneburit olika grader av obehag. Och fasa över vad faen jag egentligen gett min in i (eller vad Martin gett mig in i). Efter Trädgården ville jag dö. Senast i Lund var nästan bara skitkul men det är fortfarande en sån konstig grej att utsätta sig för. Att rulla runt i snigelbassänger och hoppa mellan lastbilsflak i Fear factory är för bögar.

Det har varit mycket att tampas med: 1. Nervositeten - att kroppen verkligen kan balla ur totalt. Plötsligt börjar munstycket studsa på lilla darrläppen, svetthalkiga fingrar lyder inte och man får andnödigt flämta fram toner. Rädslan för att få totalt hjärnsläpp har också gjort mig lite beroende av fusklappar (vilket Martin skojar friskt om i sin blogg). Till saken hör ju att det är på klubbar som man i vanliga fall tycker det är lite läskigt att gå på som man ska få sig själv att ställa sig på scen inför. Nervositeten följer dock inga logiska mönster. Till exempel var jag hundra gånger mer nervös när jag spelade sommarvisor för tio pensionärer på hemmet tillsammans med Peo än vad jag var på Hultsfred. Man vet mao aldrig när den ska slå till.

2. Avsaknad av musikalisk talang. Här brukar jag ofta skylla ifrån mig på ringrostigheten, att flöjten faktiskt bara legat och samlat damm de senaste 10 åren men det håller ju inte. Mitt flöjtspel håller inte riktigt poporkesterklass medan de övriga bandmedlemmarna har lång erfarenhet och framförallt någon slags musikalisk begåvning att luta sig mot. Jag skäms så mycket när jag är trög att lära och inte hänger med i snacket. Exempelvis kan jag inte ackord, vilket verkar vara någon slags hemlig kod till vilka toner man kan spela och inte. – ”Den här biten går i E”, säger Martin, och sen verkar alla veta hur dom ska spela. Tvivlet på min plats i bandet hänger ju även starkt ihop med

3. Flickvänsdilemmat, dvs vetskapen om att enda anledningen till varför jag faktiskt råkar spela i bandet är för att jag är flickvännen. Kärleken är ju som bekant blind och säkerligen också tondöv och tänk om det är så att ingen riktigt vågat säga sanningen till Martin. Och hur många städer kommer jag hinna göra bort mig i på vägen?