Nu är det någon som varit dum

Jag läste en ny kommentar. Jag blev lessen. Sen blev jag arg över att det hela tiden ska finnas idioter med idiotiska åsikter som dom måste ge uttryck för när man inte ens bett om det. Dö din anonyma jävel!

Igen: För mig var det inte ett svårt val, jag ångrar mig inte det minsta och jag känner ingen skuld. Och jag känner ingen skuld över att jag inte känner någon skuld. Allt ställdes upp och ner i tre dagar och jag gick igenom någon slags känslomässig process men nu känner jag bara mig lättad över att det är över och att det gick så bra. Jag är så jävla tacksam att jag bor i ett land med fri abort där jag själv får bestämma om och när jag vill ha barn och att jag inte bor i ett land där farliga illegala aborter utförs vilket får till följd att hundratals kvinnor dör varje dag av komplikationerna.

Jag mår bra men överallt matas man med uppfattningen om hur dåligt man borde må. All abortinfo jag surfade beskrev en abort som något som var extremt psykiskt påfrestande, smärtsamt och sorgefyllt. Efteråt skulle jag känna tomhet. Jag lärde mig även att jag kommer att drabbas av en depression om 9 månader (då barnet skulle ha fötts) och att jag kommer känna dåligt samvete varje gång jag ser en gravid mage/barnvagn på stan. Till och med smögs sig dom störda moralargumenten in i mitt medvetande tills jag började tycka att det var vansinnigt sorgligt att döda det lilla livet.

Johanna Rytel har startat en abortkyrkogård, ett slags forum där man kan säga hej då till den man valde att inte bli förälder till. Många har skrivit fina hälsningar men dom flesta verkar vara så otroligt tyngda av skuld och skam och ber om förlåtelse hela hela tiden. Det är inte så att jag inte tar dessa känslor på allvar men det verkar som sagt finnas så starka uppfattningar om hur man ska känna efter att ha gått igenom en abort. Och om man inte känner så är det något fel på en. Jag är ju numera känd som en vidrig och osmaklig människa (läs: mördare).