Ett nummer från barndomen

Ska jag aldrig få tillbaka mobilen? Den lånetelefonen jag har tills vidare kommer från ett annat sekel och stänger av sig själv när jag ska svara i den. Framförallt blir man lite lätt handikappad utan sin telefonbok. Jag kan inga nummer och får gissa vem som har sms:at och vad jag borde svara och då brukar jag inte svara alls. De enda nummer jag kan i huvet är mitt eget, Martins, mamma & pappas och mormors. När jag var liten kunde jag alla nummer utantill. Lite sjukt är att jag fortfarande kan hemnumret till min barndomsbästis som jag varken sett eller pratat med på hundra år. Men jag kollade upp numret och hennes föräldrar bor kvar på samma adress i Brunflo.

Hanna och jag lekte alla dagar. Att komma hem till henne var som att träda in i den förbjudna världen. Hemma hos familjen Modin var det ju nyttigt och naturligt som härskade - GI innan GI ens hade uppfunnits. Chips och vitt bröd åt vi aldrig hemma men hos Hanna fanns allt som var bannlyst och svartlistat hemma hos Modins: sockrade köpeflingor som exempelvis kalaspuffar, oboy, kolasås, coca-cola, godis i massor och rosa tuggummi på tub! Det fanns ett särskilt godisskåp i deras kök med godsaker och frysen var alltid full med bullar och kakor.

Hemma hos Hanna fanns dessutom både video och tv-spel och microvågsugn. Hemma hos hanna åt man räkor på kvällenmed majonäs på rostbröd och hennes föräldrar drack vitt vin. Jag tyckte allt var så tjusigt och dom hade skinnsoffa och vitrinskåp och ett bonsaiträd. Jag skämdes så himla över alla gamla möbler och trasmattor vi hade hemma. Och jag skämdes över min mossiga mamma som var fast övertygad om hur livsfarligt det var för barn att titta på videofilm och spela dataspel och som även hävdade bestämt att man fick cancer av micro osv osv.

Och jag skämdes över alla begagnade kläder som jag ärvt av min syster som hon i sin tur ärvt av någon annan bekants stora barn. Vad avis jag var på Hanna som hade en sån där dubbel Mimmi Pigg-tröja som man kunde vända ut och in åt båda hållen med olika mönster. Och på alla leksaker hon hade: sminkdockor, koldockor, dom finaste prydnadssakerna i porslin, himmelssäng, en imponerande Garbage Pail Kids-samling, My little ponnies samt ett Barbiehus med full inredning och minst 20 dockor med tillhörande prinsessgarderob, barbiebilar och barbiehästar mm. Själv ägde jag, förrutom Waldorfdockorna, bara hemmavirkade Barbiedockor som mamma gjort. Det var ståltrådar i armarna och benen så att dom gick att böja på men dom hade inga bröst eller långt blont hår och inga högklackade skor. När jag blev lite äldre fick jag ärva en Sindydocka av min granne men då hade det redan hunnit bli töntigt.


DET FÖRBJUDNA:














Hanna och jag var ett team som nog uppfattades som tuffast och populärast i klassen när vi började skolan. Vi bestämde vad som var tufft och vad som var töntigt. Om den ena var sjuk valde vi ut ”reservkompisar” som lika snabbt kunde bytas ut men jag var hela tiden jätterädd för att Hanna skulle välja ut en ny bästis och att jag var den som skulle bli ensam och utanför. Det gick ju aldrig att leka tre och mina andra kompisar kom alltid i andra hand eftersom Hanna blev svartsjuk. Jag var en fegis som aldrig vågade säga ifrån och var taskig mot andra hela tiden.

Tillsammans med Hanna ställde jag upp, var till lags och sa aldrig emot. Allt var på hennes premisser. Hon valde lekarna, bestämde och satte upp regler som jag rättade mig efter. Det blev liksom aldrig min tur att spela Bubble Bobble. Jag fick alltid vara hennes häst, alltid dansa kille när vi gick buggkurs och aldrig tvärtom. Jag fick aldrig vara den snyggaste Barbiedockan som var ihop med den snyggaste mörkhåriga Kendockan.

Jag minns två gamla videofilmer. En där vi hoppar hopprep och jag står och vevar och vevar men det blir aldrig min tur att hoppa. När Hanna missar ”gills det inte” och hon fortsätter hoppa utan att jag protesterar. Samma sak när vi blivit några år äldre och börjat spela tvärflöjt. Vi ska spela tvåstämmigt inför kameran och varje gång hon spelar fel garvar hon bara bort det eller får det till att det är mitt fel, att hon spelade fel för att jag spelade min stämma i otakt. När jag spelar fel får hon utbrott och säger ”du bara förstöööör allt!”. Jag tror hon bor i Stockholm idag men jag har som sagt inte träffat henne på hundra år.