Dö Tjatmoster, dö!

Det är trevligt att bo i ett riktigt hem igen, äta frukost vid ett köksbord och framförallt att äta den tillsammans men annars har den första anpassningen till sambolivet gått ganska dåligt och jag förvandlades till en tjatmoster på tre sekunder.

Så mycket som jag sett fram emot inflyttningen och samboendet var väl ett litet antiklimax oundvikligt. Jag har längtat efter den härliga harmoniska sambolyckan i ett halvår nu och blev såklart helt chockad när jag insåg att livet bara beter sig precis som vanligt. Kände mig så sjukt patetisk efter allt lgh-stök dagarna innan Martin kom hem. Jag ville att allt skulle vara så perfekt och jag hade släpat bananlådor upp och ner i förrådet, köpt förvaringsboxar, sorterat och organiserat, fixat nya gardiner och draperityg, köpt nya köksstolar (och bränt csn), storhandlat och planerat middagar, oljat in alla möbler med teakolja, köpt nya husgeråd och disktrasor osv. Hetsat som fan och längtat ännu mer och såklart väntat mig en stor hurrafest med massa kärlek och glädje när Martin kom hem. Istället började vi ganska omgående bråka om var mikron skulle stå och jag blev så besviken och lessen när han kallade draperiet för “hippie”. Sen surade jag och dissade alla homeimprovements M föreslog och försökte desperat plocka cred-poäng genom att framhäva mina egna insatser -Kolla här, nyputsat! -Kolla jag har tvättat mattan! -Kolla här, jag har sorterat alla tidskrifter kronologiskt! och i samma mening gnälligt “påminna” om att nu är det faktiskt hans tur att tvätta, städa och handla mat kryddat med det sedvanliga tjafset om matkassan och pikar om att han är skyldig mig pengar i ett ganska avancerat martyrspel. Fan vad trött jag blir på mig själv! Jag vill inte vara en tjatmoster!

Allt känns så jävla onödigt. Martin hade redan dåligt samvete innan för att han skulle vara bortrest på inflyttningsdagen och bett mig vänta med att packa upp lådorna tills han kom hem och kunde hjälpa till. Jag kunde ju inte hålla mig och till saken hör att jag tycker att det har varit trevligt att fixa och feja för mig själv. Highlights:

*Ensam hemma kunde jag börja packa upp i alla lådor samtidigt vilket innebar att man var tvungen att zick-zacka sig fram i kaoset de första dagarna vilket inte hade varit möjligt med en Mörn hemma då han har helt sjukt låg stress- och irritationströskel i oreda- och oordningssammanhang.

*Ensam hemma kunde jag även passa på att rensa ut och slänga gammal skit utan att fråga först i trög sambodemokratisk ordning. Exempelvis slängde jag ett icke fungerande kassettdäck som det rann vatten ur när Martin köpte det av en knarkare på Bellevue marknad för 10 kronor. Första halvåret förvarades eländet ovanpå garderoben, senaste året har det stått och tagit plats i förrådet. Förutom att apparaten aldrig fungerade från första början (surprise Mörn!) och aldrig skulle kunna vakna till liv igen så känns faktiskt kassetten som ett utdött medium. Hej då.

Och som en särbolivets sista suck kunde jag även passa på att äta äcklig mat och rester av densamma flera dagar i sträck (linser och lök som befinner sig i gränslandet mellan soppa och gryta, för starkt kryddat) samt kissa med öppen dörr. Toalettbesök med båtutsikt = livskvalitet!

Som en hyllning till min utsikt putsade jag fönster idag och det göteborgska gråslaskiga helvetet utanför såg en aningen mindre grått och slaskigt ut. Klev upp 8 och gjorde alla köksfönster och lyckades göra det utan att spela martyr och ge halvsovande Martin dåligt samvete och jag lyckades även kväva tjatmosterns tjatautopilot och när jag kom hem från bibblan hade såklart Martin putsat resten strålande fina (utan att jag tjatat alltså). Hängde även upp dom nya gardinerna på riktigt och slogs av det komiska i att jag faktiskt köpt turkosa gardiner när Pat precis dissat kombinationen turkos och gult kakel i deras kök.