JOBBÅNGEST

Stressmoment: 1. att man borde hitta ett vettigt lärorikt och givande sommarjobb som är till nytta för utbildningen/framtiden eller på något sätt har anknytning till fältet 2. att vissa i klassen lyckats med att få både riktiga guidejobb och inventeringsuppdrag som ser fina ut på CV:et. 3. att någon måste betala hyran i sommar och jag måste skaffa ett jobb, vilket skitjobb som helst. 4. att jag är sämst på hela sökajobbprocessen.

Idag kanske jag sumpade bort en jobbchans på grund av mitt klenmod. Igår gick det hur fint som helst, gick in och frågade som om det vore den mest självklara grej man kan göra. Idag börja jag fega ur och vela, känna efter om jag verkligen vill jobba just där och tänk om jag får jobb hela sommaren i gbg och alla andra bestämmer sig för att dra till norrland! Och jag var så sämpig på det caféjobbet jag hade på konstmuseet förut och får fortfarande ont i magen när jag tänker på den första gången jag skulle jobba där helt själv och det blev minus 500:- i kassan. Man fick jobba själv där för att det är stans deppigaste café som ingen vill sitta på (det är vetenskapligt bevisat att människor mår dåligt av att befinna sig i aprikost svampmålade bunkrar) och för att det inte lönade sig att ha mer än en stackars personal som sedan fick panik dom få gånger det kom hela busslaster danska turister som envisas med att fika där trots att det är stans deppigaste café. Dom hade inte ens en espressomaskin och alla som kom klagade. Klagade gjorde också alla tanter och farbröder som kom på museets pretto-jazzaftnar på att dom fick för lite vin i glasen. Fördelar med caféjobb är väl att man kan äta lyxmackor på jobbet och sen ta med sig dom överblivna lyxmackorna hem och äta lyxmackor hemma också.

Helst av allt skulle jag vilja ha ett lätt och trevligt kontorsjobb med lätta och trevliga kontorsgöromål som att slicka på frimärken och sätta in papper i pärmar. Mitt extrajobb i Uppsala var som en dröm. Det hade allt: papper och pärmar med register, en snygg mac-dator, en magnetburk med gem, en gammal telefon som inte växelfunktionen funkade på så då slapp man det, ett stort kassaskåp och en stor nyckelknippa som fick en att känna sig viktig. Man kände sig viktig utan att behöva ta något större ansvar. Mitt ansvar var väl att skicka iväg människor till andra människor som hade ansvar på riktigt. Andra icke ansvarskrävande ansvarsområden: fylla på papper i skrivarna, låsa upp lärosalar, lämna ut myggor till föreläsare i aulorna, ta emot och lämna ut tentor till tentavakterna, boka lärosalar åt folk, snoka upp ägaren till ägodelar som tappats och hittats och känna mig som en hjälte när den slarviga ägaren fick tillbaka sina ägodelar, förklara för förvirrade utbytesstudenter hur man hittar till A:210 och så vidare. Men det allra bästa var att det fanns oändligt mycket slösurftid. Nej förresten, det allra bästa var att man kunde öppna glasluckan jag satt bakom med en liten fjärrkontroll. Det var mäktigt.

Det värsta vore väl om jag tvingades söka upp mitt gamla marknadsundersökningsjobb igen, fast det var helt vidrigt och dåligt betalt, svika sin heder och självakning och ägna några dar i veckan åt att terrorisera oskyldiga människor på kvällstid genom att ringa hem till dom och fråga om dom har regelbunden menstruation/ hur många gånger i veckan de äter knorrsoppor/ om dom tycker att Nivea är ett ”trendigt” sminkmärke osv. Man hatar sig själv varje gång man lyfter luren och tänker på vad det är man håller på med och man hatar sig själv när man påminner sig om att man har samhällsapparatens mest meningslösa jobb. Och alltså, dom som utformar frågorna är helt jävla r e t a r d e d så man måste freestyla skitmycket när man ringer. Jag hoppade jätteofta över frågor som var pinsamma och fyllde i enkäterna själv. På så vis gav jag även sken av att vara en flitig medarbetare. Snälla tänk på att om en marknadsundersökare ringer till dig ikväll kan det vara en sån som jag, som hatar och föraktar sig själv ännu mer än vad dom som skäller ut en kväll efter kväll gör och som hela tin befinner sig nästgårds till VANSINNET. Jag försöker tänka så när det ringer telefonförsäljare till mig men dom är ju oftast onda på riktigt. I dom flesta fallen. Och jag har iaf inte något äckligt käckt ”personnamnstilltal” på mitt samvete.

Aja, jag gör väl ett nytt försök med jobbsöket på stans näst deppigaste café imorgon. Wish me luck.