Fattar inte varför men jag stressar upp mig så sjukt inför flytten. Har redan börjat stapla bananlådor i hallen. Hittills har jag fyllt 12 stycken vilket bara lämnat knappt märkbara utglesningar i hyllor och skåp. Flyttpeppen har planats ut lite av logostikstress och separationsångest, entusiasmen över att bygga nytt ersatts av tråktankar. Förmodligen kommer jag inte orka måla om vilket innebär att allt kommer se fult och deppigt ut hur än man möblerar och jag kommer tvingas leva tillsammans med en svinful tapetbård.

Jag längtar till ny lägenhet men jag kan ändå inte släppa känslan av att det inte känns helt 100. Mörn neggar också. Igår råkade vi av misstag sätta oss på fel vagn och hamnade vid vårt nya hus. Jag klev av och hatade instinktivt platsen, jag hatade den fula parkering (som kommer vara min nya köksutsikt), jag hatade göteborgsvinterns gråa filter den lägger över allt och jag hatade hur vidrigt långt det var att gå hem i blåsregnet. Allt medan jag försökte övertyga Mörn om nylägenhetens förträfflighet genom att upprepa mitt mantra, ”det tar bara 5min på cykel till Linnéplatsen”.

Idag, efter att ha tjatat till mig nya tomlådor på hemköp, mötte jag en alkis som frågade om jag gillade bananer jättemycket och jag ba -Nee, dom är tomma, jag ska flytta... varpå han började skrika -Klart ja fattar, klart jag fattade att du skulle flytta! Jag skoja ju bara! Han måste ha blivit provocerad av min totala avsaknad av humor. Senaste tiden har verkligen genomsyrats av min egen tråkighet. Jag vill bara ligga ner och inte göra något och helst inte utsätta andra för min tråkighet. Gick på fest i lördags med föga social framgång. Det har blivit tråkigt att supa igen. Idag har livsglädjen bokstavligen runnit ur mig och kvällen har ägnats åt att försöka inte svimma/hålla tillbaka menslipen.

Har övat lite på att hångla åt fel håll. Det är ungefär lika svårt som att leda en cykel på fel sida om sig själv eller som att göra precis vad som helst med den vänstra handen. Jag är sjukt högerhänt.