Going to put us together with glue or elastic band

Så kär som jag varit denna helg var det ingen som trodde att man kunde vara. Inte jag i alla fall. Känns som om jag skulle dö om jag inte fick sitta ihop med Martin för resten av all tid. Alltid.

Plötsligt har jag börjat svänga i giftermålsfrågan. Inte för att jag tänkt fria eller så men tanken känns inte längre lika främmande. I våras hade jag en sjuklig längtan efter barn som tack och lov gått över men nu går jag alltså i giftastankar. Kan man skylla det på hormoner också?