Sjunde månaden

Jag ska bli moster snart! Sista månaden nu. Enligt en mammatidning Sara har, där man får följa mammans och bebisens olika stadier under graviditeten, har jag själv under en längre tid befunnit mig i sjunde månaden: ”Du dagdrömmer ofta om ditt barn nu men oron inför förlossningen börjar göra sig påmind”. Jag har visserligen vaknat upp ur dagdrömmarna men jag är fortfarande rädd, trots att jag aldrig ens har varit i närheten av graviditet. Sara verkar däremot lugn och inte det minsta förlossningsorolig.

Själv har jag ju spelat upp skräckscenariot ett otal gånger. Det är ju det där med helt ofattbar smärta, komplikationer, blod och spruckna/uppklippta underliv, misskapta barn och så vidare men det kommer ju vara mitt minsta problem eftersom jag drabbas av en postpartumpsykos (precis som Pernilla i Tre Kronor som fick för sig att hon var tvungen att strypa sin baby). Eller så blir jag bara ordentligt deprimerad vilket tydligen är betydligt vanligare än vad man tror. Kanske var tionde kvinna får smaka på lite depp efter förlossningen. Mörkertalet bedöms vara stort. (Källa: Apotekstidningen). Och eftersom jag vet vad jag går för sen tidigare borde jag ligga i riskzonen. Om man har drabbats av en depression är risken ca ?% att man någon gång senare i livet råkar ut för skiten igen. (Källa: Ingen aning. Har läst någon gång någonstans men glömt, oddsen är sämre iaf)

Det måste i alla fall vara sjukt tabubelagt när man som nybliven mor förväntas gå omkring i babylyckorus 24-7 och vara helt uppfylld av sin nya modersroll. Den värsta lessenheten är ju den utan logisk förklaring, utan att man råkat ut för något alldeles hemskt fruktansvärt eller traumatiskt. Nej, vilken idiot jag är, hellre utan hemska grejer och trauman såklart men jag menar bara att skulden över att må kasst när man inte har någon vettig anledning till att må kasst är stor och det måste vara hundra gånger värre när man är med om något som av alla förväntas vara något alldeles alldeles fantastiskt och så vill aldrig den där glädjen infinna sig och man kan inte ta till sig sitt eget barn som man gått och släpat på. Helvete vad jobbigt. Fast det där med depression blev jobbigt att tänka på så nu tänker jag inte mer på det. It’s all gött!

Vad jag ville säga från början var ju att jag är superglad, att jag längtar efter bäbisen och att min syster kommer bli en jättefin mamma åt det lilla livet. Ska han inte komma snart?

Men apropå det där med förlossning och ofattbar smärta måste jag hålla med Karin att dethär med scientologiska förlossningar verkar helt sinnesjukt. Jag är ju lyckligt ovetandes om hur den smärtan känns och jag kan nog inte föreställa mig den heller men alla fattar väl att man måste skrika! Katie ska alltså föda enligt Toms galna sekts regler, dvs med munkavel och utan smärtlindring och dessutom har jag hört att man inte får prata med barnet på en hel vecka eftersom barnet anses behöva lugn och ro efter födelsetraumat. Herrejösses!